Jag har funderat lite på det här med barnprogram, eller mer specifikt, barnprogram med handling och protagonister och antagonister. Denna tanke kan i många fall också utökas till en hel del vuxenfilmer (filmer med en åldersgräns på >= 11 alltså).
Något som är relativt symptomatiskt är att antagonisterna inte är riktiga karaktärer. De är platta och ytliga utan någon egentlig anledning till varför de agerar som de gör. Alternativt drivs de av en stereotypt negativ drivkraft som t.ex. hämndlystnad eller girighet. Detta är självklart ingen ny observation, och traditionen sträcker sig långt tillbaka (sagor, historiska skildringar), men varför gör man så? Hur ofta är det medvetet? Hur ofta gör man det för att förenkla? För att få protagonisten att verka godare? För att förenkla världen? För att man vet att folk inte vill veta av den andra sidan? Hur ofta görs det utan att författare tänker på att de gör det?
Jag började skriva detta i ett inspirerat ögonblick och avslutar ganska oinspirerad ett par dagar senare. Men om någon har tips på film eller böcker med två protagonister som samtidigt är varandras antagonister, så tar jag gärna emot dem.
filtered by fnurl 